Fondförvaltare skapar inget mervärde

Sammanfattning

Mark Carharts banbrytande studie analyserade nästan 1.900 amerikanska aktiefonder mellan 1962-1993 för att undersöka om fondprestation var något som höll i sig över tid. Forskarna ville särskilt testa om ”hot hands” – fenomenet att vissa förvaltare verkar ha en het hand och fortsätter prestera bra – verkligen existerar eller om det finns andra förklaringar.

Studien använder en databas fri från survivorship bias och en fyrfaktormodell som inkluderar marknadsrisk, storlek, värde och momentum. Resultaten visar att nästan all kortsiktig persistens i fondavkastning kan förklaras av gemensamma faktorer i aktiemarknaden – särskilt ettårs-momentum-effekten där förra årets vinnande aktier tenderar att fortsätta gå bra.

Det mest slående fyndet är att enskilda fonder inte tjänar högre avkastning genom att aktivt följa momentum-strategier.

Istället verkar det som att vissa fonder bara råkar hålla förra årets vinnare av ren slump.

När forskarna kontrollerade för momentum, storlek och värdefaktorer försvann nästan all överavkastning.

Studien visar också att kostnader har en direkt negativ påverkan på avkastning. Varje procentenhet i högre avgifter minskar avkastningen med minst lika mycket. Handel kostar cirka 0,95% per köp-och-sälj-transaktion. Förvånande nog underpresterar fonder med säljprovisioner jämfört med no-load fonder med hela 80 punkter per år.

Den enda persistens som inte kan förklaras är koncentrerad bland de allra sämsta fonderna som fortsätter underprestera kraftigt.

För investerare ger studien tydliga råd: undvik fonder med ihållande dålig historik, var skeptisk till påståenden om förvaltarskicklighet, och minimera kostnader. Slutsats som bekräftats av senare studier, även de som förbättrat Carharts metodik.