Därför slår indexfonder ofta aktivt förvaltade fonder
Forskning visade redan 60-talet att man borde äga hela höstacken (Sharpe, 1964)
William Sharpes studie lade redan på 1964 grunden för hur vi förstår sambandet mellan risk och avkastning. Studien visar att marknaden endast kompenserar investerare för systematisk risk – den risk som påverkar hela marknaden. All annan risk kan diversifieras bort genom att äga en bred portfölj, och bör därför inte ge högre avkastning. Slutsatsen blir att äga allt – vilket ca 10 år senare ledde till att indexfonder skapades.
CAPM förklarar indexfondernas framgång: genom att äga hela marknaden eliminerar du all osystematisk risk och får exakt den avkastning som motsvarar marknadens systematiska risk, minus låga avgifter. Därför kommer en billig, bred, global och passiv indexfond över tid alltid ha bättre odds än en smal, koncentrerad och aktivt förvaltad fond. Något som har bevisats om och om igen, se de relaterade artiklarna längre ned på sidan.
Innehållsförteckning
- Sammanfattning, guldkorn och citat
- Därför är denna studie viktig
- Grunden för modern finansteori
- Två typer av risk
- Capital Market Line - nyckeln
- Beta - det nya riskmåttet
- Varför indexfonder ofta vinner
- Praktisk tillämpning idag
- Begränsningar att känna till
- Så tolkar du modellens formel
- Lärdomar för svenska sparare
- Sammanfattning och EGEN kommentar
- Vanliga frågor
- Konkreta saker du kan göra nu
- Communityns tankar, tips och inspel
- Relaterade sidor och annat kul
- Senaste nytt på RikaTillsammans
Denna sida uppdaterades 3 månader sedan (2025-07-31) av Jan Bolmeson.
Sammanfattning och guldkorn
Det viktigaste att veta. Swipa för att se fler.
Sammanfattning och EGEN kommentar
William Sharpes artikel från 1964 introducerade Capital Asset Pricing Model (CAPM), en teori som fundamentalt förändrade hur vi förstår prissättning av finansiella tillgångar. Studien bygger på Harry Markowitz portföljteori men utvidgar den.
Kärninsikten är distinktionen mellan systematisk och osystematisk risk.
- Systematisk risk påverkar hela marknaden och kan inte diversifieras bort – exempel inkluderar konjunktursvängningar eller ränteförändringar.
- Osystematisk risk är specifik för enskilda tillgångar och kan elimineras genom diversifiering.
Sharpe visar matematiskt att rationella investerare endast bör kompenseras för systematisk risk. Modellen introducerar begreppet beta som mått på en tillgångs känslighet för marknadsrörelser.
Tillgångar med högre beta har högre systematisk risk och bör därför ge högre förväntad avkastning. Detta linjära samband mellan beta och förväntad avkastning är CAPM:s mest praktiska bidrag.
CAPM bygger på antaganden som perfekt konkurrens, inga transaktionskostnader, att alla investerare har samma förväntningar och endast en period att investera över. Detta gör modellen enkel och kraftfull, men också något idealiserad.
Kritiken mot CAPM fokuserar främst på att modellen bygger på orealistiska antaganden: att alla investerare har samma förväntningar, att det finns en riskfri tillgång, och att marknader är friktionsfria. Empiriska studier, särskilt av Fama och French, visar dessutom att beta förklarar mycket lite av variationen i avkastning. Istället har flerfaktormodeller vuxit fram som mer kraftfulla verktyg.
För svenska sparare innebär detta att bred diversifiering är avgörande – att endast äga några få aktier exponerar dig för onödig risk som marknaden inte kompenserar för. Modellen förklarar också varför indexfonder ofta överträffar aktivt förvaltade fonder: de senare tar ofta på sig osystematisk risk utan motsvarande kompensation.
