Vad kan du göra i livet just nu, som du inte kommer att kunna göra senare i livet?

Jag gjorde en sådan backpacking-resa som du nämner i slutet av 90-talet. Jag ser inga egentliga orsaker till att inte kunna göra samma sak idag. Med min äldre son som är sex år skulle det alla gånger fungera. Jag har tankar på att kanske göra en sådan resa när min yngre son blir lite äldre. Vår förutsättning är bara att vi helst vill bo “i närheten”. Vi får se om det kan vara möjligt att få någon tjänst i något passande land.

De sunkiga hostels som du nämner upplevde jag främst i samband med längre förflyttningar. När man skulle åka från en fin plats till en annan fin plats fanns det ofta bussförbindelser och där stannade man till på något hak som bussbolaget hade avtal med. Både övernattning och mat var problematiska på dessa ställen. När man väl kom fram till målet handlade det snarare om enklare hotell med bungalows. Det växte ananas i rabatten utanför och i någon palm satt en papegoja (eller något liknande, är inte så bra på zoologi). Där var maten helt reko och standarden enkel men fin.

Jag tänker alltså att det idag skulle krävas lite mer planering. Det där med att bara åka iväg och lämna allt åt slumpen funkar inte riktigt med barn med i bilden. Man bör vara simkunnig också.

Jag gillar inte denna typ av FOMO-tänk. Det enda av någon egentlig betydelse man inte kan vänta med är att träffa någon att bilda familj med, där sätter biologin stopp. Men då är det mer ”kasta inte bort en potentiellt bra partner bara för att ni råkar vara unga när ni träffas” snarare än någon form av FOMO eller stress.

Att tappa förmågor kan hända precis när som.

Du behöver inte ha med dig vare sig fru, 5- eller 13-åring på din resa.

Oj vad jag håller med här till 100%. Jag ser inte ens problemet som själva grundtanken med avsnittet försöker lösa.

Om jag inte kan göra något senare så finns det alltid något annat jag kan göra. Jag skulle försöka ändra tankesättet från “Vad missar jag?” till “Vilka möjligheter har jag?”

Hela tankegången om “die with zero” och “vad kan jag inte göra sen” är i mina ögon en typisk FOMO-tankegång som jag inte riktigt förstår, troligen för att jag själv inte tänker på det här sättet.

Sedan är det inte helt lätt att ändra sin mentala inställning till saker och ting så jag har helt enkelt insett att dessa tankegångar/verktyg är inte något som personer som du och jag har nytta av @Guldfeber. Jag tror det bästa är att försöka arbeta bort själva grundtanken istället för att försöka uppleva “allt”, bara tanken på detta gör mig stressad och leder inte till något positivt alls…

Just nu kan jag ha fina semestrar vid Medelhavet med små barn som mest bara vill bada och leka. Vi lagar mat hemma, spelar brädspel, läser högt ur barnböcker och tar det lugnt. Ibland gör vi kanske någon utflykt men oftast blir det bara “vardagsliv” och det räcker bra så.

Utförsåkning i Alperna. Med smältande snö och en åldrande kropp finns goda skäl att inte vänta alltför länge med den resan.