Pris är vad du betalar, värde är vad du får och psykologin styr sambandet därmellan

Bra avsnitt. Det jag i första hand tar med mig är att det inte räcker med att analysera ett bolag och dess aktie. Jag måste också beakta “investerarkollektivet” och hur detta kan tänkas ändra sin uppfattning i framtiden.

Detta tillämpar jag ibland genom att köpa aktier som investerarkollektivet uppenbarligen inte gillar, men där jag tror att en mer possitiv bild kan bli verklighet i framtiden. Om jag har fel, så var det åtminstone inbakat i priset. Ett villkor för mig är att den negativa uppfattningen inte beror på ett företagsspecifikt problem, utan orsaken bör snarare vara att bolaget har marknaden emot sig. Om någon påpekar att sina Tesla-aktier minsann har gått bättre än mina, så citerar jag gärna Warren Buffet: " It’s only when the tide goes out that you learn who has been swimming naked".

En annan reflektion är att man inte behöver välja investeringsstrategi. Det går alldeles utmärkt att ha indexfonder och några aktier vid sidan av. Kanske Carro inte är så omdömeslös ändå? Varför har ni annars en “lekhink”?

Ja, det är min stora insikt också. Det har varit väldigt “in my face” det här året. Började med att jag tackade nej till en relativt stor post i Klarna i början av året. Sedan hoppade jag över Flat Capital och Volvo-introduktionerna för några veckor sedan. Sedan ska vi inte prata om Tesla, EQT m.fl…

Gäller nog att hitta en balansgång här med. Inte det lättaste heller.

Om ett bolag är undervärderat enligt en konservativ gedigen analys är det inte så ofta som bolaget är uppskattat av investerarkollektivet.
Vice versa: om ett bolag är uppskattat är det sällan man hittar en Margin of Safety.
Tyvärr är ju marknaden inte helt dum

Generellt när man värderar ett bolag så är inte marknadens tilltro eller sentiment till bolaget en faktor. Det är definitivt ett verktyg, men jag skulle säga att det är en annan verktygslåda, eller till och med en annan hantverkare. I alla fall om vi pratar klassiska Fundamentala Investerare som Peter Lynch, Warren Buffett, John Templeton, Phil Fisher etc.

Förresten, vallgrav och Margin of Safety är investeringstermer man generellt skiljer på inom värdeinvestering där:

Vallgrav är en bestående konkurrensfördel hos bolaget i fråga

Margin of Safety är så som du förklarade, en inbyggd marginal ifall du har fel i din analys

Riktigt bra avsnitt! Mest intressanta tyckte jag var diskussionen kring värde vs tillväxt, och hur diffus den skalan kan bli. I många senare studier har forskarna valt att döpa om Growth till “Glamour” när man tittar på värdefaktorn, just för att påvisa att det handlar om prissättningen, inte att bolagen just växer. Gillade även diskussionen kring vilket stil man dras till. “The siren-song of Growth” brukar en del värdeinvesterare prata om, just för att strategin är sjukt inkonsekvent, men det är ofta bland dem där dyraste bolagen man hittar sjuka kursraketer.

Dunning-Kruger-effekten. När man tror sig vara smartare än alla andra men verkligen inte är det. Snarare tvärtom.

Spontant efter att lyssnat på dagens avsnitt (som jag för övrigt tyckte var väldigt bra) så tänker jag att Jans inställning ibland kan bli en självuppfyllande profetia om man är rädd för att göra fel eller haka på “skönhetstävlingen” utan att man själv ser det uppkomna värdet genom egen analys av just den aktien/fonden vid tidpunkten (då det lägger ett enormt ansvar på den individuella spararen) och därför aktar sig för att investera då man själv är rädd för att köpa till “övervärde” medans den bittra realiteten är att få själva som lekmän kan göra fullständiga analyser (och att det alltid finns de som kan göra dem bättre/mera ingående/etc) och att man då i förlängningen blir något handlingsförlamad i jämförelse med den stora massan som inte kräver lika ingående analyser?

Såklart också psykologi. Men tänker att man riskerar att göra sig själv en otjänst om man ställer mycket högre krav på sig själv medans marknaden i sig agerar efter andra premisser?