Ha tillit till att du listar ut saker längs vägen

Jag känner faktiskt precis tvärtom! Det är kul att bli äldre! Och skönt.

Jag vågar prova mer nya saker, vara i fler nya miljöer och träffa nya människor på ett öppnare sätt.

Är mindre ängslig idag och bryr mig mindre om vad andra tycker om mig. Är också gladare.

Men ja, att jag trots all oro och allt kontrollbehov kommit till den plats jag är idag, var någon slags inneboende känsla att allt ordnar sig längs vägen på något sätt.

Det lever jag fortfarande efter. Och jag är precis som du glad att jag inte vetat hur jobbiga vissa saker skulle vara, då hade jag kanske inte gjort dem.

Jag är nog en av de som gärna vill veta att jag kommer klara av något, jag vill inte heller bara klara något, jag vill vara duktig på det hela.

Detta har satt käppar i hjulen för mig många gånger. Dels för att jag inte testar något jag skulle vilja, men även för att jag vid minsta motstånd hoppar av.
Eftersom “det var nog för svårt”, istället för att arbeta mig igenom det hela. Blir nyfiken och försöker lära mig.
Som om jag vore dålig, för att jag inte kan något, utan träning.

En helt orimlig tanke egentligen, men jag gillar att vara förbered.

Som exempel, har jag gått otaliga hundkurser. Vi kan ta nosework som jag gick senast.
Nosework för nybörjare!
Ja precis för nybörjare, den kursen gick jag med min hund som då var 3-4år och som jag tränat nosework med sedan denne var 8 veckor.
Kursen gick ut på att lära hunden identifiera en doft och markera den. Något sagda hund kunde redan vid 9 veckors ålder.

Vi var överkvalificerad, vi klarade kursen med bravur och den tillförde inte särskilt mycket, mer än ett gott självförtroende, eftersom jag klarade det. I ärlighetens namn, kunde jag ha hållit kursen själv.
Men istället gav jag mig själv en mental klapp på axeln, för att vi klarade kursen.

Samtidigt har jag i flera år velat studera, men inte gjort så. För att jag inte vet om jag klarar kurserna, för jag kan inte det jag ska lära mig redan.
Hur befängt är inte det egentligen?
Jag är rädd för att studera, eftersom att jag inte kan tillräckligt mycket för att indirekt, inte behöva studera.
Den här osäkerheten, gör att minsta motstånd känns jobbig.

För att hantera det hela, drar jag då på mig extra mycket, jag läser inte en kurs i lite lagom tempo.
Nej jag studerar på 150% och jobbar 50%, samt har ett extrajobb. Har barn, varvidare den ena är 1år och sover dåligt på nätterna.
Som om inte det vore nog, skaffar jag en till hund, så jag har något att göra.
Eller skylla på, om jag möter motstånd och vill fly studierna.

Jag ger verkligen mig själv, de absolut bästa förutsättningarna för att lyckas. Eller?

Jag har börjat försöka ändra mina tankebanor och tänka mer, vilka råd skulle jag ge en vän?

Om en vän kom och frågade efter ekonomiska råd.
Eller råd i frågor, rörande ifall jag tror att personen klarar något, vad skulle jag då säga?

Vad skulle jag säga till mig själv, om jag vore vän med mig själv?

I detta fallet skulle jag nog säga
" vet du vad, jag ser att du drar på dig en massa saker i ett försök att gömma dig, bakom det du verkligen vill.
Jag tror iallafall att du kommer klara det. Det kommer inte vara enkelt, du har dessutom försvårat det för dig själv. Du kommer inte kunna allt, du kommer däremot kunna lära dig. Vissa dagar kommer du vilja ge upp, andra kommer du gråta. Men så en del dagar, kommer du se framgång.
Den framgången hade du aldrig nått, om du inte tillät dig själv att våga. Att våga misslyckas är framgången till att lyckas. "

Som någon klok människa sa en gång.
Tänk om barn gav upp när de misslyckades, eller om de inte kunde något direkt.
Då skulle inte ett enda barn kunna gå!

Bland det modigaste jag har gjort var när jag förälskade mig i din pappa och fattade beslut att gifta mig med honom. Missförstå mig inte - det var inte svårt att bli förälskad i honom. Jag var både medveten och omedveten samtidigt om vad mitt beslut skulle få för konsekvenser.Total brytning med mina föräldrar som påverkade av dåvarande statliga propagandan tyckte att jag skulle bli ”utnyttjad” av pappa, deras skam att dotter ska flytta till det förhatliga Väst. Glöm inte att vi gifte oss 1980 - och jag är uppvuxen i en liten by. Men då visste jag inte riktigt vad som skulle komma när jag var gift : jag fick självklart inte bara packa väskorna och följa med pappa hit. Nu började en jobbig tid: jag förlorade jobbet som lärare - från den ena dagen till det andra, förlorade rätten till min bostad (= ett rum på 20 m2), en hel del av mina vänner vågade inte riktigt längre umgås med mig. Förnedring på olika instanser där jag fick söka om en massa tillstånd för att till slut få tillstånd att lämna landet.
Var jag modig? Jag vet faktiskt inte om det handlade så mycket om mod. Jag kände ingen rädsla - kanske lite trots. Och när det första steget var gjort ( kärlek till pappa) anade jag att det inte var någon återvändo. Och tänkte: jag / vi fixar det!

Tack för ditt inlägg. Är otroligt lik. Har t.o.m. gått en master i entreprenörskap men aldrig ordentligt startat ett företag, för jag hittar på avancerade anledningar till varför affärsidén inte kommer hålla i längden. Och om jag försöker, kommer jag ju tappa erfarenhet i min nuvarande roll och aldrig få ett jobb igen. Är trög ibland