Ditt jobb behöver inte varadin huvudsakliga inkomstkälla

Intressant avsnitt. Här kommer mina tankar kring några av frågeställningarna:

Som ni också konstaterar är detta den väg vi alla vaggas in i att tänka, dels under vår uppväxt men också genom de vi umgås med. Jag tycker också det är intressant att reflektera över hur de som har fattigtänket ser på de som har riketänket: antingen ”stackarn, hen vet inte vad hen ska göra med sitt liv, hen borde kanske bara skaffa sig ett jobb” alternativt ”hen har det bra som fått en massa pengar, jag däremot måste kämpa för min lön”. Jag tror att det som fattigtänkare är väldigt lätt att avfärda riketänkarna som några som inte har koll på hur man borde leva sitt liv.

Jag har fortfarande svårt att köpa att det enbart är rädslan som driver oss. När jag pluggade tog jag studielån och vande mig vid en viss intäktsnivå. När det var dags att komma ut i arbetslivet såg jag det snarare som en möjlighet att få en högre intäkt och därmed kunna konsumera mera. Jag tror att det är först när man varit i konsumtionsfällan ett tag som man börjar känna rädslan: för mig var det nog först åtta år in i arbetslivet när jag hade tagit så många lån att det inte fanns en väg ut. Men samtidigt hade jag ett otroligt driv att fortsätta jobba eftersom jag hade karriärsambitioner. Dessa ambitioner var betydligt starkare än rädslan att bli av med jobbet, och de var inte kopplade till mer pengar utan snarare till mer status.

För mig var det definitivt en väg ut ur lånefällan att få ett jobb med högre lön. Så småningom betalade jag av mina konsumtionslån och bakade in billånet i bolånet, samtidigt som jag tog till mig den viktiga lärdomen om att aldrig mer hamna i lånefällan. Helt plötsligt fick jag pengar över som jag inte visste vad jag skulle göra med, och tack vare att jag tagit till mig av tidigare lärdomar blev dessa pengar ett sparande och investerande för framtiden.

Jag tror att både riketänkare och fattigtänkare kan falla för känslor av rädsla eller åtrå, men på olika sätt. Som riketänkare är man rädd att bli av med förmögenheten och kanske jämför sig med de som är rikare, som fattigtänkare är man rädd att inte ha råd med räkningarna och kanske avundas de som lever livet med en klackspark utan några ekonomiska bekymmer.

De flesta kommer aldrig att inse att de är fast i ekorrhjulet och inte heller ha några ambitioner att komma ur. De ser det som sin plikt att jobba fram till pensionen och sedan leva på en bråkdel av intäkterna under resten av livet. Och de kommer alltid att se riketänkarna som några som fått fördelar i livet som de själva aldrig kunnat få utan att inse att de själva kunde valt att ta sig ur ekorrhjulet när som helst. Rädslan har helt enkelt omvandlats till trygghet och bekvämlighet eftersom de gjort det under så lång tid.

Ny på forumet men lyssnat på alla avsnitt. Vill bara tacka för alla nya tankar och klokskaper varje vecka.
Nu levlar jag upp o ska börja delta i forumet!

Här följer mina ,kanske osammanhängande, reflektioner över att vara rik eller fattig. Det har även att göra med hur man ”uppfattar/ser” sig själv. Och även hur omgivningen gör. Jag ser mig själv som fattig - jag använder det ena ordet av de två ytterligheterna. Eftersom ni använder inget ” mellanord ”. Men enligt ett par av mina bekanta är jag rik: du har hus,du har bil .,… fick jag höra.

Sen beror självuppfattningen även på det man har så att säga med sig i bagaget , alla - både bra och mindre bra saker, vilka hemförhållanden man kommer ifrån. Jag kommer från rätt så fattiga förhållanden - om jag utgår ifrån det i min bedömning av mig själv då är jag rik. I flera avseenden - inte bara vad det gäller förmögenhet utan även känslor,kärlek,relationer till mina nära.

Och nu kommer rädslan som ni har pratat om in i bilden. Du,Jan, och även någon annan här på forumet sagt till mig att jag skulle spendera mer av mina pengar - att spendera åtminstone hela min pension. Jag klarar mentalt inte det: jag får ångest den månaden när jag inte lyckats spara 4 000. Jag måste mentalt känna mig trygg med att jag har ekonomisk reserv.

Vi har också haft och med jämna mellanrum fortfarande har diskussion kring huset. Jag fortfarande hävdar att äga ett hus är ett bra(enligt mig t.o.m. utmärkt ) sätt av investering och sparande. Det tänker jag mer och mer på nu,i dessa tider. Jag hade nog inte klarat att bo i en lägenhet och betala en hyra på kanske 10 000kr + alla andra omkostnader. Nu har jag ”bara” driftkostnader. Och husets värde har också ökat - så jag ser det som både investering och sparande.

Ett inlägg delades upp till ett nytt ämne: Apropå: “Kritisera inte om du inte har ett konstruktivt förslag själv”

Lyssnat ca 40min (en hundpromenad) hittills. Måste säga att jag verkligen gillade diskussionen och frågorna som togs upp. Håller med om det mesta och reflektionerna var intressanta och kul att lyssna på. (Har inte läst boken heller).

Jag tror faktiskt att det där med grupptrycket och rädslan att inte va som alla andra är extremt i just Sverige. Ett fenomen jag inte sett i andra länder. Vet inte varför, det är nått som ligger i kulturen. Kanske också i det sociala systemet När man gör något lite annorlunda så funkar systemet inte lika bra. Man passar inte in. I andra länder jag jobbat bygger man tvärtom upp en viss stolthet och identitet runt att göra saker på sitt eget sätt. Man kanske gillar att vara lite annorlunda.

I grunden finns nog iofs en liknande rädsla överallt på det sätt som jag uppfattar att författaren menar, man måste betala räkningar i slutet på månaden. Vad händer om jag ändrar på mitt liv etc… ?

Bra jobbat som vanligt, ser fram emot resten.